The title of the conversation "Conditions and contradictions for the performing arts of the future" fits like a glove with where we are now: at the start of the project Prototypes for the Future of Performing Arts. The conversation was a panel at Teatercentrum's showcase event for independ
ent theatres "Stjärnkalaset" and was moderated by Hanna Adolfsson. In addition to yours truly, Sofi Orem Skoglund and Ellen Nyman were also on the panel. The conversation revolved around cultural politics, the role of technology in art, bringing art closer to life and how we can survive as artists when the value of art and the governing market logic, how shall I say, does not compute. As well as the question of whether theater will die or not. It was too difficult to fully pick apart the issue in a one-hour panel so I'll continue here, mind fresh from the conversation.
Hanna asked which perspectives we are tired of and which ones are missing. To sound like a pamphlet, I am deeply tired of how passively we relate to the extremely intrusive technological development that we live in the midst of, where capitalist structures are so deeply ingrained in the internet and the digital reality we find ourselves in right now. As humanity, we need to question and show alternatives to the commercial platforms that are now almost replacing public spaces. Spaces governed by market values where artistic values have no place at all. Does not compute. How should we think positively? I'm not sure we should. We don't have to be so damn positive, but there is hope in that hopelessness.
And I mean it, we set up speakers outside Sofia Jarl's office and play Money, Money, Money knob turned to twelve. It is about responding to the idea that we should give "the people" more of what they "want". What do "we" want when "we" want "ABBA"? That "the market" needs "more easily sold productions" is true within the dominant logic. But we are more than consumers. A materially rich art can be poor. A poor artist can be rich. So how do we support the arts beyond the market? For example, infrastructure is not only about money but about places, conversations, community, introducing art and creation to children and young people, holding on to art AS A PART OF THE LIFE WE LIVE instead of numbing scrolling advertising feeds as synonymous with humanity.
And today it also became official that the Palladium on Malmö's shopping street will disappear as a stage for contemporary dance. A place that a hundred years ago was inaugurated as a cinema and twenty years ago was rebuilt to become a performing arts stage has now become too expensive for the actors who reside there: Musik i Syd and Dansstationen. The arrangement that now means that Dansstationen is forced to leave one of Malmö's finest and most central stages is more complex than that they do not have enough money in the bank, but when we talk about contradictions for the performing arts of the future: Sweden's largest independent venue for contemporary dance cannot afford to have a stage. Why do we have a pedestrian street if it’s only pedestrian?
And I saw the performance Spirit World Rising at Potato Potato's brand new venue Konträr and thought more specifically about how Linda Forsell takes a place, a secret yet outward facing room, a digital community, and sees what happens when it's placed on a theater stage. For me, the search for intimacy was foregrounded, posing became so clearly a search for contact with other living bodies and a search for deeper meaning in a superficial digital social age. What is an easy sell for the symphony orchestra in Norrköping and eye catching on TikTok have something in common, it's glossy.
And a question from the audience: how will theater relate to the rest of the performing arts in thirty years? How to answer that? On the one hand, I kind of want to show the whole complex web of expressions that we could potentially call theater, the formats that are not the presentation of situations on a stage behind a fourth wall with an audience sitting in the dark in a salon: site specific, one-to-one, virtual, invisible, immersive, participant-based, etc., etc., etc. I want to break formats loose before the politicians' eyes and then what is left? People telling each other stories, maybe? A meeting that takes place here and now? Will it still be around in thirty years? Of course, huh? If nothing else, it's something we should fight tooth and nail to keep from disappearing. But the thought strikes me now that perhaps by going into conceptual abstractions on the one hand and specific technical terms on the other we might be getting so far away from the core that it will be too difficult to make real politics out of the matter? How will politics be able to carry the performing arts of the future if it itself does not know what it is? Do we have to know what it is?
A thought that is only in retrospect reaching the surface is that the uncertainty surrounding the future of the art form only favors a policy that wants to dismantle the meeting place that could potentially generate criticism and actual resistance.
Can we answer with certainty? Say that there are other paths and visions? Go against the grain in a glossy culture and counteract the insecurity that a conservative capitalist neoliberal society benefits from? But it is precisely the art of swimming around in unknowing that is so important. Maybe print WE DON'T KNOW on pamphlets and distribute outside social media. Go outside structures and make life (including the one we live on social media) into art and actively criticize instead of passively accepting numbing online routines as synonymous with living life.
Rubriken för samtalet “Förutsättningar och motsättningar för framtidens scenkonst” passade som hand i handske med där vi är nu: i uppstarten av projektet Prototyper för framtidens scenkonst. Samtalet var en panel på Teatercentrums utbudsdag “Stjärnkalaset” och modererades av Hanna Adolfsson. Utöver yours truly satt även i Sofi Orem Skoglund och Ellen Nyman i panelen. Samtalet kretsade kring kulturpolitik, teknikens roll i konsten, att ta konsten närmare livet och hur vi ska överleva som konstnärer när konstens värde och den styrande marknadslogiken, hur ska jag säga, does not compute. Samt frågan om teatern kommer dö eller inte. Det var för svårt att fullt ut plocka isär frågan i ett entimmes panelsamtal så jag fortsätter här, när jag fortfarande är i andan från samtalet.
Hanna frågade vilka perspektiv vi är trötta på och vilka som saknas. För att låta som en pamflett så är jag innerligt trött på hur passivt vi förhåller oss till den extremt påträngande teknologiska utvecklingen som vi lever mitt i, där kapitalistiska strukturer är så djupt ingrodda i internet och den digitala verklighet vi befinner oss i just nu. Vi behöver som mänsklighet ifrågasätta och visa alternativ till de kommersiella plattformar som nu närmast ersätter offentliga rum. Rum styrda av marknadsvärden där konstnärliga värden inte alls får plats. Does not compute. Hur ska vi tänka positivt? Jag är inte säker på att vi ska det. Vi behöver inte vara så jävla positiva, men det finns hopp i den hopplösheten.
Och jag menar det, vi ställer högtalare utanför Sofia Jarls kontor och spela Money, Money, Money på högsta volym. Det handlar om att svara på tanken om att vi ska ge “folket” mer av vad de “vill ha”. Vad är det “vi” vill ha när “vi” vill ha “ABBA”? Att “marknaden” behöver “fler lättsålda produktioner” är ju sant inom den samhällslogik vi lever i. Men vi är mer än konsumenter. En materiellt rik konst kan vara fattig. En fattig konstnär kan vara rik. Så hur stödjer vi konsten utöver marknadslogiken? Infrastruktur handlar till exempel inte bara om pengar utan om platser, samtal, community, att introducera konst och skapande till barn och unga, att hålla fast vid konsten SOM EN DEL AV LIVET VI LEVER istället för bedövande scrollande reklamflöden som synonymt med mänsklighet.
Och idag blev det också officiellt att Palladium på Malmös shoppinggata försvinner som scen för samtida dans. En plats som för hundra år sedan invigdes som biograf och för tjugo år sedan byggdes om för att bli scenkonstscen har nu blivit för dyr för de aktörer som huserar där: Musik i Syd och Dansstationen. Upplägget som nu gör att Dansstationen tvingas lämna en av Malmös finaste och mest centrala scener är mer komplext än att de inte har tillräckligt med pengar på banken, men när vi snackar motsättningar för framtidens scenkonst: Sveriges största fria gästspelscen för samtida dans har inte råd att ha en scen. Vad ska vi ha en gågata till om det inte finns anledning att gå längs den?
Och jag såg Spirit World Rising på Potato Potatos sprillans nya Konträr och tänkte mer specifikt på hur Linda Forsell tar en plats, ett hemligt men ändå utåtriktad rum, ett digitalt community och ser vad som händer när det placeras på en teaterscen. För mig förgrundades sökandet efter närhet, poserandet blev så tydligt ett letande efter kontakt med andra levande kroppar och sökande efter djupare mening i en ytlig digitalsocial samtid. Det som är lättsålt för symfoniorkestern i Norrköping och eyecatching på TikTok har något gemensamt, det är medhårs.
Och en fråga från publiken: hur kommer teaterns förhålla sig till resten av scenkonsten om trettio år? Hur svara på det? Å ena sidan vill jag liksom visa upp hela den komplexa väven av uttryck som vi potentiellt skulle kunna kalla teater, de format som inte är framställning av situationer på en scen bakom en fjärde vägg med en publik som sitter i mörker i en salong: platsspecifik, en-till-en, virtuell, osynlig, immersive, deltagarbaserad osv osv osv. Jag vill luckra upp formen inför politikernas ögon och vad finns då kvar? Människor som berättar saker för varandra, kanske? Ett möte som sker här och nu? Kommer det att finnas kvar om trettio år? Självklart, va? Om inte annat så är det något vi bör kämpa med näbbar och klor för att det inte ska försvinna. Men tanken slår mig nu att vi kanske genom att gå in i konceptuella abstraktioner å ena sidan och specifika facktermer å andra kanske kommer sådär långt bort ifrån kärnan att det blir för svårt att göra realpolitik av saken? Hur ska politiken kunna lyfta framtidens scenkonst om den inte själv vet vad den är? Ska vi veta vad den är?
En tanke som når ytan först nu i efterhand är att osäkerheten kring konstformens framtid endast gynnar en politik som vill nedmontera den mötesplats som potentiellt kunde generera kritik och faktiskt motstånd.
Kan vi svara med säkerhet? Säga att att det finns andra vägar och visioner? Stryka mothårs i en medhårskultur och motverka osäkerheten som ett konservativt kapitalistisk neoliberalt samhälle gynnas av? Men det är ju just konsten att simma runt i ovetandet som är så viktigt. Kanske trycka ut VI VET INTE på pamfletter och distribuera utanför sociala medier. Gå utanför strukturer och göra livet (inklusive det vi lever på sociala medier) till konst och aktivt göra kritiskt skapande istället för ett passivt accepterande av bedövande onlinerutiner till synonymt med att leva livet.
Keep swimming. Keep computing.