LET THERE BE NO ILLUSION could’ve been the words of Bertholt Brecht refusing what he called the “theater of illusion”. Instead of creating a “real” world on stage, theater should break emotional identification and create critical detachment with the intent to emancipate the audience. Friction, cracks, distancing, all break illusion and make us see the workings behind it. Makes us see how we are seeing it.
LET THERE BE NO ILLUSION in that sense implies cutting through an image or dispersing a fog. Today the fog is an invisible internet with images endlessly reproduced. How to cut through an invisible mass? How to detach? Break? Opt out?
I get to Berlin on Thursday, missing the Cory Doctorow lecture on his concept of “enshittification” earlier that week but catching up or rather scrolling through it while in transfer. Enshittification is how platforms die. Take facebook as an example: first it’s good to its users, then they abuse users to the advantage of their business customers and then they abuse those customers to get all the value themselves. That’s when the platforms become shit. Feeling a bit enshittified myself leaving two small kids at home, my body still sticky from fruit snacks, no deodorant and airport-air condition blowing my eyes dry, I decide to skip the first panels in favor of a shower and change of clothes. I try to figure out the schedule as it keeps being updated with panelists and artists withdrawing from the festival as part of the Strike Germany boycott of cultural institutions. The war is - both wars are - present in the flux of the program. I cherish a moment of silence and running water in the brightly colored (ORANGE!) hotel room before I go over to silent green (NEON GREEN!) where the festival’s so called “first season” takes place with panels, screenings, installations and an exhibition called Uncensored Lilacs (PURPLE!). This year’s curatorial statement guides us with expressions like “unusable politics” and the “horror of content”. We’ve had enough. It’s not working. It’s not a glitch, it’s a systematic error of planetary proportions. Ok, no more hot water today.
Finally there I try to find my friend Marika who’s somewhere in the maze that is silent green. I graze past fluffy neon merchandise with the title of this year's transmediale: “you’re doing amazing, sweetie” - the famous meme quote from when Kim Kardashian is posing for Playboy and her mother encourages her with those words - slipped into the large auditorium Betonhalle. I enter at the tail end of the talk “Real/unreal” Anna Engelhardt, Silvia Dal Dosso from Clusterduck Collective, Svitlana Matviyenko and Aleena Chia talking about how content is instrumentalizing us users. We’re all active agents in the dissemination of propaganda and publicity, from banalities to justifications of war. The space is packed and set up so that it almost looks like we’re sitting on barricades while engaged in the talks. Some kind of podium structure of refusal most definitely seems fitting, like a firewall to the horror of content.
LET THERE BE NO ILLUSION is a statement that vibrates around the whole event this year. The Strike Germany initiative calls for cultural workers to strike from German cultural institutions in response to the use of policies that suppress freedom of speech, specifically expressions of solidarity with Palestine. Currently there is no space for criticizing the state of Israel, under the threat of losing funding. A genocide that needs to stop this second is visually bombarding us on platforms controlled by billionaires making profit on our shares. Media theorists are withdrawing from an event that puts critical thinking, debate and responsible exchange of ideas at its center because of the Berlin senate proposing a clause that makes it impossible to say that the genocide must stop.
The LET THERE BE NO ILLUSION panel was added as a way to address, name and respond to certain undemocratic developments in Germany recently. Among other things the proposal of a newly defined anti-discrimination clause before the Berlin Senate for Culture and Social Cohesion where basically criticizing the state of Israel is conflated with being anti-semitic.
There is no reception down in Betonhalle, and before I’ve found the wifi password I’ve had an hour immersed in conversations with the feeling of political urgency in addressing the role of technological development in current politics. Then I go online to locate Marika and suddenly get very aware of the fog that is the internet. Or the complete entanglement with it that is the human condition. Trapped in viral spirals while feeling fuzzy from endless soothing and affirming content that feels like it’s relieving stress and building community. And then the emptiness of it all, the precarious economic models behind the feed and the doom scrolling and toxicity that are also affirming in a more skewed sense. Donald Trump gets arrested and puts his mug shot on t-shirts and generates around $20 million in a week for his political campaign selling them online. This is the “political” “reality”. I feel the need to put quotation marks around those words in this context, yes. Content is serving certain kinds of right-wing ideologies very well and we need to look into how that works while constantly being bombarded with images and sounds. Before I have time to follow the impulse to throw my communication device in a concrete wall I spot Marika and realize I might just be hangry.
Transmediale is unique in that the audience is of a highly technologically literate kind and there’s a sense that you can go a bit deeper into critical conversations about digital culture than anywhere else. Here we don’t have to argue that the fast paced technological development is the most urgent matter to address for society as well as for art. That it has made wars into something else and that legislation is not keeping up. That it has turned democracy into something else and that politics isn’t keeping up. I can’t stop genocide by using instagram if the United Nations we’ve built up for the very purpose of stopping genocide is unable to. Is it even counter-productive to share content about Gaza? Like during BLM when the hashtag exploded and actually made it harder for the on the ground activism to take place in this sudden ocean of virtual solidarity. We’re here at Betonhalle together, letting the enshittification of everything fall all over us. I need a beer.
And yet I see women. Women everywhere. women on all the panels, men are rare on stage and white men in particular. A white man in the audience suggests that it will all be alright if we just create our own platforms and social media independent from capitalist mega corps but the panel is hesitant. It’s not that easy because people are people and the “enshittification” might happen regardless because the market is everywhere and we’re not always nice to each other. We are plural, LET THERE BE NO ILLUSION of anything else.
Later at night I step out halfway (?) through the queue to Berghain and the festival’s opening party because I’m freezing cold and hungry and tired from thinking long and hard all day. I conceptualize it as an exercise in giving up, failing, and still existing. Like opting out of a feed that is only feeding itself and still being ok. If transmediale can opt out of all social media and still be a buzzing place, I’m sure I’ll survive not making it to the nightclub tonight.
LET THERE BE NO ILLUSION kunde ha varit ett citat från Bertholt Brecht som vägrade vad han kallade "illusionens teater". Istället för att skapa en "riktig" värld på scen, borde teater bryta emotionell identifikation och skapa kritisk distans med avsikten att frigöra publiken. Friktion, sprickor, distansering, verktyg som bryter illusionen och får oss att se hur det fungerar. Får oss att se hur blicken fungerar.
LET THERE BE NO ILLUSION i den meningen innebär att skära igenom en bild eller skingra en dimma. Idag är dimman ett osynligt internet med bilder som återges i oändlighet. Hur skär vi igenom en osynlig massa? Gnuggar oss i ögonen? Skär sönder? Tittar bort?
Jag kommer till Berlin på torsdagen, missar Cory Doctorow-föreläsningen om hans koncept "enshittifiering" tidigare i veckan men kommer ikapp eller snarare scrollar igenom den i transfer. Enshittifiering är hur plattformar dör. Ta Facebook som ett exempel: först är det bra för sina användare (?), sedan missbrukar de användarna till förmån för sina företagskunder och sedan missbrukar de dessa kunder för att få all vinst själva. Det är då plattformarna blir skit. Jag känner mig rätt enshittified själv som lämnat två små barn hemma, min kropp är fortfarande klibbig av fruktsnacks, ingen deodorant och luftkonditionering på flygplatsen som blåser mina ögon torra, jag bestämmer mig för att hoppa över de första panelerna till förmån för en dusch och byte av kläder. Jag försöker lista ut schemat eftersom det hela tiden uppdateras med paneldeltagare och artister som drar sig ur festivalen som en del av Strike Germany-bojkotten av kulturinstitutioner. Kriget är – båda krigen är – närvarande i det skiftande programmet. Jag värnar om en stunds tystnad och rinnande vatten i det färgglada (ORANGE!) hotellrummet innan jag går över till silent green (NEONGRÖN!) där festivalens så kallade ”första säsong” äger rum med paneler, visningar, installationer och en utställning som heter Uncensored Lilacs (LILA!). Årets kuratoriska uttalande vägleder oss med uttryck som “Unusable politics”, obrukbar politik, och “the horror of content”, som google translate tycker jag ska översätta till “innehållets fasa”. LOL. Vi har fått nog. Det fungerar inte. Det är inte en glitch, det är ett systematiskt fel av planetära proportioner. Okej, inget mer varmvatten idag.
Äntligen där försöker jag hitta min vän Marika som är någonstans i labyrinten som är silent green. Jag går förbi fluffiga neonprodukter med titeln på årets transmediale: "You’ve doing amazing, sweetie" - det berömda meme-citatet från när Kim Kardashian poserar för Playboy och hennes mamma uppmuntrar henne med de orden - gled in i den stora auditoriet Betonhalle. Jag kommer in i slutet av föredraget "Real/Unreal" Anna Engelhardt, Silvia Dal Dosso från Clusterduck Collective, Svitlana Matviyenko och Aleena Chia och pratar om hur “content” instrumentaliserar oss användare. Vi är alla aktiva agenter i spridningen av propaganda och publicitet, från banaliteter till motiveringar av krig. Utrymmet är packat med folk och inrett så att det nästan ser ut som att vi sitter på barrikader medan vi är engagerade i samtalen. Någon form av podiumstruktur av vägran verkar absolut passande, som en brandvägg till innehållets fasa.
LET THERE BE NO ILLUSION är ett statement som vibrerar kring hela evenemanget i år. Strike Germany-initiativet uppmanar kulturarbetare att strejka från tyska kulturinstitutioner som svar på hur politiken undertrycker yttrandefriheten, särskilt uttryck för solidaritet med Palestina. För närvarande finns det inget utrymme för att kritisera staten Israel, om du inte vill förlora din statliga finansiering. Ett folkmord som måste stoppa denna sekund bombarderar oss visuellt på plattformar som kontrolleras av miljardärer som tjänar på våra delningar. Medieteoretiker drar sig tillbaka från en konferens som sätter kritiskt tänkande, debatt och ansvarsfullt utbyte av idéer i centrum på grund av att senaten i Berlin föreslår en klausul som gör det omöjligt att säga att folkmordet måste upphöra.
Panelen LET THERE BE NO ILLUSION lades till som ett sätt att ta upp, namnge och svara på dessa nyliga odemokratiska utvecklingar i Tyskland. Bland annat förslaget om en nyskriven antidiskrimineringsklausul inför Berlinsenaten för kultur och social sammanhållning där att i grunden kritisera staten Israel blandas ihop med att vara antisemitisk.
Det finns ingen reception nere i Betonhalle, och innan jag har hittat wifi-lösenordet har jag haft en timme nedsänkt i brådskande konversationer om den teknologiska utvecklingens politiska roll. Sedan går jag online för att lokalisera Marika och blir plötsligt väldigt medveten om dimman som är internet. Eller den fullständiga ihoptrasslingen med det som är det mänskliga tillståndet. Fångad i virala spiraler samtidigt som du känner dig luddig av oändligt lugnande och bekräftande innehåll som känns som att det lindrar stress och bygger gemenskap. Och så tomheten i det hela, de prekära ekonomiska modellerna bakom flödet och doomscrolling och toxiciteten som också är bekräftande i en mer skev mening. Donald Trump blir arresterad och sätter sin mugg på t-shirts och tjänar runt 20 miljoner dollar på en vecka för sin politiska kampanj som säljer dem online. Detta är den "politiska" "verkligheten". Jag känner ett behov av att sätta citattecken runt de orden i sammanhanget, ja. Content tjänar vissa typer av högerideologier mycket väl och vi försöker förstå hur det fungerar samtidigt som vi ständigt bombarderas med nya bilder och ljud. Innan jag hinner följa impulsen att kasta min kommunikationsenhet i en betongvägg ser jag Marika och inser att jag kanske bara är hangry.
transmediale är unikt i det att publiken är av en mycket tekniskt kunnig sort och det finns en känsla av att du kan gå lite djupare in i kritiska samtal om digital kultur än någon annanstans. Här behöver vi inte argumentera för att den snabba tekniska utvecklingen är den mest angelägna frågan att ta itu med för samhället såväl som för konsten. Att det har gjort krig till något annat och att lagstiftningen inte hänger med. Att det har förvandlat demokrati till något annat och att politiken inte hänger med. Jag kan inte stoppa folkmord genom att använda instagram om det FN vi har byggt upp i syfte att stoppa folkmord inte kan. Är det till och med kontraproduktivt att dela innehåll om Gaza? Som under BLM när hashtaggen exploderade och faktiskt gjorde det svårare för den faktiska aktivismen att äga rum i denna plötsliga ocean av virtuell solidaritet. Vi är här på Betonhalle tillsammans, och låter skitifieringen av allt falla över oss. Jag behöver en öl.
Och ändå ser jag kvinnor. Kvinnor överallt. Kvinnor i alla paneler, män är sällsynta på scenen och vita män i synnerhet. En vit man i publiken antyder att det kommer att ordna sig om vi bara skapar våra egna plattformar och sociala medier oberoende av kapitalistiska megacorps, men panelen är tveksam. Det är inte så lätt eftersom människor är människor och allt blir skit oavsett eftersom marknaden finns överallt och vi inte alltid är trevliga mot varandra. Vi är plural, LET THERE BE NO ILLUSION av något annat.
Senare på natten kliver jag ut halvvägs (?) genom kön till Berghain och festivalens öppningsfest eftersom jag fryser och är hungrig och trött av att tänka länge och hårt hela dagen. Jag föreställer mig det som en övning i att ge upp, misslyckas och fortfarande existera. Som att välja bort ett flöde som bara matar sig själv och fortfarande vara ok. Om transmediale kan välja bort alla sociala medier och fortfarande vara en levande plats, är jag säker på att jag kommer att överleva att inte ta mig till nattklubben ikväll.
Keep swimming. Keep computing.