I have to charge my phone, answer an email and eat lunch. So, at the tiny and perfectly scrappy cafe in the Künstlerhaus Bethanien where the Kunstraum Kreutzberg resides, I plug into a socket, connect to the wifi and order soup. I entangle myself with the building in order to charge. Afterwards Marika has to pay for my lunch because I don't have any cash on me. Confronted with my assumption of contactless payment I head to the panel Living Currency that asks: in an economy of hotness, rewards, desire, and risk, who cashes in? The girl is content. The girl is a token. The girl is smooth and moves without friction as one currency translates into another. The girl is the harmonious user, ideal to every platform and gets paid in tokens, love potions, through Amazon wishlists. The girl makes the messy infrastructure - that is online payment - look pleasing but there might also be strategies, new kinds of relationships and ownership structures emerging though this figure of the girl as living currency. The girl is the queen of fog and invisible mass - the queen of illusion?
The image of the smooth fog queen gives me another facet of the idea of opting out. Boycotting or not, getting out of Zuckerberg metaverse or not, stepping out of the line or not, cutting though the image or moving with it in order to carve out a space of our own inside of it? Both roads are already beaten down, maybe it’s more about the quality with which we move in either direction? Not choosing either/or but acting with a sense of consideration in whatever trajectory? Making whatever road we end up on into something by our careful presence. The quality of the illusion matters.
Now the actual panel LET THERE BE NO ILLUSION is a conversation between three thinkers with activist practices: dramaturg Margarita Tsomou, writer and political geographer சிந்துஜன் வரதராஜா (Sinthujan Varatharajah), and artist/curator Zoë Claire Miller. They hold a fiery conversation: calling out right wing strategies to erode critical public debate whilst also naming the fear of being attacked from the left for participating in this conference and accused of not being in solidarity with the strike. Margarita Tsoumou here makes a point out of her own realization that she is now finding herself defending a liberal standpoint. We should be free to make art, each individual artist responsible for their own business. We don’t need rules saying we can’t work against the current actions of the state of israel without being subject to funding being withdrawn or accused of being antisemitic. She is herself working double shifts in order for events in other contexts to happen, for people to be able to speak even if they’re afraid. She is not sharing any of this work on social media but she is doing it. She is opting out of the cultural capital her engagement would give her in order to actually get the work done. No illusions as in no bullshit.
The last day of transmediale, or the “second season” takes place at HKW with the venue surrounded by roadblocks and protesters coming from the demonstration in front of the Bundestag. Later on I hear that some 150 000 people gathered this Saturday to protest the far right German party AfD. The call heard and painted on placards was “WE ARE THE FIREWALL”.
The panel Quilting in Real Time sews a metaphorical blanket with patches in alternating bright and subdued colors. A poetic, urgent, heart wrenching, bleeding fabric of words passing from one mouth to another. On stage is Helen Starr, Svitlana Matviyenko, Nelly Pinkrah and relayed on a screen from the US is Louis Chude-Sokei. Chude-Sokei’s work connects science fiction to critical race theory to music to being intimate with technology. Take the example of black cultures tinkering with technology having it be dismissed as “only” music. I think about women “only” sewing for that matter or “only” weaving: technologies not thought about as tech. My great grandmother taught me to weave on her loom. A large piece of machinery that had its own room in her apartment. She supplied our whole family with kitchen towels for generations to come and the mathematical, practical TECHNOLOGICAL know-how that she had is on par with advanced computer programming. The difference between them is an ILLUSION. The loom is in the world, the computer is in the world. So they’re both conditions for our existence. They’re equally evolved and we can’t think without them I think as the quilting continues.
But we’re exhausting the planet in order to build computers.
LET THERE BE NO ILLUSION of that.
The closing conversation in the soft womb of the Miriam Makeba auditorium at HKW dressed up like a tv-studio where a row of eight women from diverse backgrounds: Sasha Anikina, transmediale director Nóra Ó Murchú, Svitlana Matviyenko, Alex Quicho, Nelly Y. Pinkrah, dubravka sekulić, Helen Starr, Rachel O'Dwyer…and then Jussi Parikka at the far end, all sit in creamy sofas. The smoothness of carpet floors, currency and girlness does not cushion the talk, but functions as a productive friction against the political reality (this time without quotation marks) in the space and in the world. Summing up this year’s festival therefore becomes an act of summing up why we gather at all, why we talk, try to make sense, meet (or stand in the slow queue to the only barista at HKW trying their best to serve all the intellectuals the americano fuelling their conversations.. fiberoptics won’t help here). The impossibility of politics when our tools are unusable yet here we are in a shared space, enshittified and all. It’s impossible to…
LET THERE BE NO ILLUSION
…even if Brecht would agree we should paint that in capital letters on cardboard and shove them in the faces of all us people in the streets with necks bent towards our palms. Breaking the constant stream of images, dispersing the fog, only to see that there isn’t something clear revealed behind it, there is only plurality: more images. A compost of images maybe, that need to be broken down all of them to create the soil we need. And shit is a fertilizer for sure. Then we continue to break down illusion after illusion until we’ve built a muscle for it. Then perhaps we can tell from the breaking of it if it’s a lovingly crafted story or a crappy piece of illusion shit. There will be illusions. Let’s build them well and break them well. That's an exercise for the gym of the future of performing arts.
Jag måste ladda min telefon, svara på ett mail och äta lunch. Så, på det lilla och perfekt sjaskiga kaféet i Künstlerhaus Bethanien där Kunstraum Kreutzberg ligger, kopplar jag in mig i ett uttag, ansluter till wifi och beställer soppa. Trasslar in mig i byggnaden för att ladda. Efteråt måste Marika betala för min lunch eftersom jag inte har några kontanter på mig. Konfronterad med mitt antagande om kontaktlös betalning går jag till panelen Living Currency som frågar: vem är det som tjänar på en ekonomi av hotness, belöningar, begär och risk? “The girl” är content. “The girl” är en token. “The girl” är smidig och rör sig utan friktion när en valuta översätts till en annan. “The girl” är den harmoniska användaren, perfekt för alla plattformar och får betalt i tokens, kärleksdrycker, genom Amazons önskelistor. “The girl” får den röriga infrastrukturen - det vill säga onlinebetalning - att se tilltalande ut, men det kan också finnas strategier, nya typer av relationer och ägarstrukturer som växer fram genom denna “The girl”-figur som levande valuta. Flickan är drottningen av dimman och den osynliga massan - illusionens drottning?
Bilden av den glatta dimdrottningen ger mig ytterligare en aspekt av tanken på att välja bort. Bojkotta eller inte, ta sig ur Zuckerbergs metaverse eller inte, kliva ur kön eller inte, skära igenom bilden eller röra sig med den för att skapa ett eget utrymme inuti den? Båda vägarna är redan upptrampade, kanske handlar det mer om kvaliteten med vilken vi rör oss i endera riktning? Att inte välja antingen/eller utan agera med omtanke oavsett? Att göra vilken väg vi än hamnar på till något genom vår omsorgsfulla närvaro? Kvaliteten på illusionen spelar roll.
Nu är vi framme vid själva panelen LET THERE BE NO ILLUSION. Ett samtal mellan tre tänkare med aktivistisk praktik: dramaturgen Margarita Tsomou, författare och politisk geograf சிந்துஜன் வரதராஜதராஜ och curator/konstnär Zoë Claire Miller. De för en eldig konversation: de anklagar högerstrategier för att urholka den kritiska offentliga debatten samtidigt som de benämner rädslan att bli attackerad från vänster och anklagade för att inte vara solidariska med strejken eftersom de deltog på transmediale. Margarita Tsoumou gör här en poäng av sin egen insikt att hon märker hur hon själv plötsligt försvarar en liberal ståndpunkt. Vi ska vara fria att göra konst, varje enskild konstnär ansvarig för sina egna handlingar. Vi behöver inte regler som säger att vi inte kan motarbeta staten Israels nuvarande handlingar utan att bli föremål för finansiering som dras in eller anklagas för att vara antisemitiska. Hon jobbar själv dubbla skift för att händelser i andra sammanhang ska hända, för att människor ska kunna prata även om de är rädda. Hon delar inte med sig av något av detta arbete på sociala medier men hon gör det. Hon väljer bort det kulturella kapital hennes engagemang skulle ge henne för att faktiskt få jobbet gjort. Inga illusioner som i inget skitsnack.
Den sista dagen av transmediale, eller den "andra säsongen" äger rum på HKW med lokalen omgiven av vägspärrar och demonstranter som kommer från demonstrationen framför Bundestag. Senare hör jag att omkring 150 000 människor samlades på lördagen för att protestera mot det högerextrema tyska partiet AfD. Ropen som hördes och målades på plakat var "WE ARE THE FIREWALL". Vi är brandväggen.
Panelen Quilting in Real Time syr en metaforisk filt med lappar i omväxlande ljusa och dämpade färger. Ett poetiskt, brådskande, hjärtskärande, blödande tyg av ord som går från en mun till en annan. På scen står Helen Starr, Svitlana Matviyenko, Nelly Pinkrah och förmedlas på en skärm från USA: Louis Chude-Sokei. Chude-Sokeis arbete kopplar science fiction till kritisk rasteori till musik till att vara intim med teknik. Ta exemplet med svarta kulturer som mixtrar med teknik och avfärdas som "bara" musik. Jag tänker på att kvinnor "bara" syr för den delen eller "bara" vävning: tekniker som inte betraktas som teknik. Min gammelmormor lärde mig att väva på sin vävstol. Ett stort maskineri som hade ett eget rum i hennes lägenhet. Hon försåg hela vår familj med kökshanddukar för generationer framöver och det matematiska, praktiska TEKNOLOGISKA kunnandet som hon hade är i nivå med avancerad datorprogrammering. Skillnaden mellan dem är en ILLUSION. Vävstolen är i världen, datorn är i världen. Så de är båda förutsättningarna för vår existens. De är lika utvecklade och vi kan inte tänka utan dem tror jag när lapptäcket fortsätter sys.
Men vi utarmar planeten för att bygga datorer.
LET THERE BE NO ILLUSION.
Det avslutande samtalet i den mjuka magen Miriam Makeba auditorium på HKW är utklätt till en tv-studio där en rad av åtta kvinnor med olika bakgrund: Sasha Anikina, transmedialedirektören Nóra Ó Murchú, Svitlana Matviyenko, Alex Quicho, Nelly Y. Pinkrah , dubravka sekulić, Helen Starr, Rachel O'Dwyer...och sedan Jussi Parikka längst ut, alla sitter i krämiga soffor. Mattgolvens släthet, valuta och girlness dämpar inte snacket, utan fungerar som en produktiv friktion mot den politiska verkligheten (denna gång utan citattecken) i rummet och i världen. Att sammanfatta årets festival blev att sammanfatta varför vi överhuvudtaget samlas, varför vi pratar, försöker förstå, träffas (eller står i den långsamma kön till den enda baristan på HKW som gör sitt bästa för att servera alla intellektuella americanobränsle till sina konversationer.. fiberoptik hjälper inte här). Politikens omöjlighet när våra verktyg är oanvändbara men ändå är vi här i ett delat rum, enshittified och allt. Det är omöjligt att...
LET THERE BE NO ILLUSION
…även Brecht skulle hålla med om att vi borde måla det med versaler på kartong och trycka det i ansiktet på alla oss människor på gatorna med nackarna böjda mot handflatorna. Att bryta den ständiga strömmen av bilder, skingra dimman, bara för att se att det inte finns något tydligt bakom det, det finns bara mångfald: fler bilder. En kompost av bilder kanske, som måste brytas ner alla för att skapa den jord vi behöver. Och skit är definitivt ett gödningsmedel. Sedan fortsätter vi att bryta ner illusion efter illusion tills vi har byggt en muskel för det. Då kanske vi kan avgöra om det är en omsorgsfullt skapad berättelse eller en skitillusion. Det kommer att finnas illusioner. Låt oss bygga dem väl och bryta dem väl. Det är en övning för scenkonstens framtidsgym.
Keep swimming. Keep computing.