scenkonstsverige?
Är det såhär jag vill att framtidens kulturlandskap ska se ut? Tanken slår mig när jag sitter med tummen ovanför knappen som ska göra mig till månadsgivare åt den samtida gästspelsscenen Konträr. Jag tvekar. Är det hållbart att den som syns och hörs mest får mest stöd? För synts och hörts har gruppen bakom Konträr, en avknoppning av Malmöbaserade Potato Potato, gjort. De bedriver vad som måste vara en kostsam kampanj för sin egen ekonomiska överlevnad och har nått ut nationellt och internationellt med sitt missnöje. Jag har länge undrat hur den experimentella gästspelsscenen får det att gå ihop. Det är en stark höstsäsong med stora europeiska namn som med förvånansvärt kort varsel ställts in pga ”avsaknad av grundläggande verksamhetsstöd”, som det stått på skylten utanför den nedsläckta scenen på Södermalm i Stockholm. En sådan programläggning är det ingen av de andra samtida teaterscenerna med samma profil som har råd med. Det har varit lite för bra för att vara sant. Inte minst erfarna frigruppsproducenter som dessa borde väl veta att även om en gör allting rätt så är det väldigt osannolikt att få verksamhetsstöd efter att “bara” ha bedrivit scen i tre år. Dessutom inte i huvudstaden, när ojämlikheten mellan stad och landsbygd växer. Det ser snarare ut som att Konträr gjort en felaktig riskbedömning när de satte ut med sin storsatsning och nu skyller på bidragsgivarna? Jag önskar jag fick se en ekonomisk plan för att kunna bedöma om det är till Konträr mina pengar ska gå. Hur hamnade de i den här situationen? Jag tar bort fingret från den där knappen och börjar leta mer information. I sociala medier möts jag av mycket material men ganska lite som ökar min förståelse för hur det gick som det gick. Något fångar min blick i flödet. Där kallar de sig “Sveriges enda samtida teaterscen för nationella och internationella samproduktioner”. Det är ju inte sant. Det visar antingen en stor brist på omvärldsanalys, eller på en cynisk mediestrategi som känns igen från andra håll. Här sitter jag och gör jobbet som en professionell kulturhandläggare borde göra: går igenom finansiering och skärskådar motiveringar. Förutom det bekymrande faktum att min källa är Instagram. Nej, såhär vill jag verkligen inte att det ska vara. Går det inte att driva en experimentell scenkonstverksamhet i världsklass så ska vi kanske inte det? Visar vi att det går att driva teater som ett start-up spelar vi den marknadsliberala kulturpolitiken i händerna genom att gå med på reglerna i deras spel. “Kommer vi gå i bräschen för en privatisering av kulturen? Skjut mig, men ja, kanske.” säger Jenny Jensen, en av de konstnärliga ledarna för Konträr, till ETC 19/9. Att avlossa skott låter ostrategiskt, särskilt när vapnet är riktat mot ens egen fot. Snälla, låt oss gå mot den framtid vi vill ha, inte den vi vallas in i. Jag tror vi båda håller med om att dagens kulturpolitik inte är hållbar, men vad är då en hållbar kulturpolitik? Frågan borde väl egentligen ställas till regeringen, som satt upp kulturpolitiska mål men inte ansvarar för att de har möjligheter att uppfyllas. För här sitter jag och tänker att det är mitt ansvar, att jag genom att fundera på hur jag ska fördela mina 30 kronor i månaden till de verksamheter som mest förtjänar det kan bidra till att “främja allas rätt till kulturupplevelser”. Hjälp.
I mitten av oktober släpper Myndigheten för kulturanalys en rapport som kartlägger kulturområdets finansiering med särskilt fokus på icke-offentliga aktörers finansieringsbidrag. Rapporten ska analysera vilka effekter olika finansieringskällor kan få i relation till de kulturpolitiska målen. Nu om någonsin är det dags att ställa frågan inte bara till oss själva när vi hjälper kamrater i nöd utan gemensamt: hur vill vi att framtidens kulturlandskap ska se ut?
Keep swimming. Keep computing.