Seminarium på scenkonstbiennalen 4 juni 2025.

Samlingssal på biblioteket i Östersund. Två minuter över 13.00. Emma, i guldglittrig tröja, trasslar på sig en konferensmygga och Pelle, tekniker, står framför en laptop framme vid talarpodiet och försöker förstå varför videoklippen i hennes presentation plötsligt inte går att spela upp rätt. På projektionsduken ser vi Robin flimra förbi gång på gång i ca 10 ggr önskvärd hastighet.

Emma: Nu borde jag kanske låtsas att jag iscensatt det här teknikstrulet bara för er skull. För att illustrera min poäng. Det kan ni ju få tro.

Pelle och Emma byter dator, jiddrar med ett USB-minne och drar en lättnadens suck när allt funkar som det ska.

Emma: Okej, tack för ert tålamod. Nu kör vi igång.  Emma Bexell heter jag och jag skulle ha stått här med koreograf Robin Jonsson och snackat om misslyckanden men han fick förhinder i sista minuten och misslyckades med att komma hit så nu har vi gjort om hela upplägget senaste 24 timmarna och Robin har istället spelat in sig själv på små filmer jag kommer väva in under presentationens gång. Det gör också att jag inte riktigt vet om jag kommer träffa rätt tidsmässigt så ni får gärna hålla koll på tiden. Nej förresten, jag ska nog klara av att ta ansvar för det själv, ni behöver inte göra det åt mig. Herregud. Det gör också att jag kommer hålla manuset hårt i handen för att allt är helt färskt för mig och jag vill ha sagt allt jag vill ha fått sagt. Okej! Jag sa vad jag hette och det står här. Jag är frilansande scenkonstnär, regissör och dramatiker om man snackar teaterspråk men jag rör mig också inom nya medier, installation, konstfilm, saker däremellan och då kallas jag mest bara “konstnär”. Jag var med och startade frigruppen Bombina Bombast 2011 som jag varit med och drivit i över tio år men nu sen årsskiftet är jag alltså inget mindre än Emma Bexell AB och har börjat snacka om mig själv i tredje person.




Idag kommer ni få ett litet lapptäcke av misslyckanden och uppdateringar för att bilda er en uppfattning om varför vi håller på som vi gör.

Jag kom precis hit igår kväll med tåget från Malmö. På vägen upp pratade jag med Lisbet från Kollaborativet, som förresten håller ett seminarium imorgon om platsspecifik scenkonst för ökad tillgänglighet. Tips! Hon frågade mig vad jag skulle prata om här. Jag sa att det ska handla om hur vi å ena sidan lever i en tid där vi är beroende av digitala verktyg för vår dagliga kommunikation, å andra sidan visar scenkonstbranschen ofta ett totalt ointresse eller till och med rädsla för en teknologi de inte förstår. Och jag förstår att inte alla delar min besatthet med att leka med skärmar och förstå vad som finns bakom dem men det är ju ändå så vi till stor del relaterar till varandra idag? Det är det som för oss samman och tar oss ifrån varandra på samma gång. Och om vi inte är nyfikna på teknologin så kommer de som faktiskt förstår mer än oss att styra vart teknologin tar vägen. Jag pratade på och pratade på om hur vi, alltså mänskligheten, dansar på sociala medier och kommenterar varandras inlägg och kommunicerar med memes. Och Lisbet sa: "Vad är en meme?" varpå jag förklarar och visar på min skärm och hon säger att “ja även om jag inte förstår hela innebörden så får jag ju nåt ut av att kolla på det här”.



Och det där, att vi förstår saker på helt olika sätt men ändå kan vara nyfikna på varandra, är en fin utgångspunkt för det här samtalet mellan mig och min förinspelade kompis tänker jag.

En meme är ju då kanske mest känd som en bild med en rolig text på. Men begreppet kommer från att man liknar kulturarv vid genetik, så ordet “meme” är analogt med “gene”, alltså en gen i en genuppsättning. Alltså som ser på kultur som möjligt att bryta ner i enheter, memes, som bär på en del av den här uppsättningen. Det finns massa teori kring detta begrepp som itne handlar om internet men just Inom internetkultur handlar det om specifikt bilden eller gesten som härmar eller remixar ett koncept som i sig blir ett sätt att prata genom sitt kulturarv, ofta i form av då en bild och en rolig text. Som här.



Citatet här refererar till ett fingerat uttalande av rapparen Gucci Mane som då ska ha sagt detta i rättegång på frågan om han var skyldig eller ej till att ha misshandlat en militär soldat med en champagneflaska. I detta fall då kontextualiserat som ett svar på Hamlets fråga “to be or not to be”. En liten uppdatering av Shakespeare. Memen kommer följa med oss under den här timmen som en metafor för kreativitet och subversiv intertextualitet och/eller för att jag fastnade på roliga saker på internet.



Vi kallar det här samtalet "Misslyckad uppdatering" – en lek med ord där vi ser på scenkonsten som en mjukvara som behöver uppdateras. Vad säger du om det, Robin?



Just här finns det ett skav mellan å ena sidan en total övertro på teknologi, som att vi kan lösa alla problem om vi bara bygger en maskin till. Det finns ju andra exempel på när mänskligheten trott att något yttre – religion, marknadskrafter, staten – ska fixa allt. Nu är det överväldigande ofta "teknologin". Teknologins “utveckling” uppfattas som snabb, men bakom en glansig yta gömmer sig ett långsamt våld på planeten i form av uttömmande av naturresurser, läckande gifter och vidriga arbetsförhållanden.



Typ “AI kan lösa klimatproblemen, vi behöver bara bygga en ny energislukande serverpark för att klura ut hur vi ska göra det!”

Jag har själv stått i många sådana här sammanhang och klagat. Klagat på att vi inte har uppdaterat oss. Att vi misslyckats med att möta samtiden.


Ja, det är Elon och “Doge” där.

Emma fnissar åt sig själv.

Vad det här löftet om teknologin som en yttre kraft som ska rädda oss skaver mot i det här fallet är en syn på scenkonst som något som står utanför det där yttre. Att konsten har någon slags sann kärna oberoende av materiella ting.


Ja, det är Platon och Aristoteles.

Så den snabba framgångskåta teknik-”utvecklingen” möts med en slags tröghet, en traditionstyngd ovilja att ens testa nya verktyg eller perspektiv, hos en konstform som har potential att vara rätt så snabbfotad. Höll på att säga lättfotad.

Jag vet inte om någon här håller fast vid någon av dessa ytterligheter men ni kanske känner igen dragkampen.


Just den dragkampen befinner bland annat jag och Robin oss i ofta. Vi tänkte därför att vi skulle ge några exempel på när vi gjort scenkonst som befinner sig i den här dragkampen mellan löftet om teknologin och vårdandet av en tradition. Exemplen handlar mest om hur vi provat och misslyckats, detta för att sy ihop ett slags lapptäcke som sagt, av den plats och tid vi befinner oss i nu.


Emma: Den här föreställningen Slumberland bygger på en virtuell miljö där publik och performer möts, typ en blackbox fast i VR.



Vi var i USA och skulle spela den under invigningen av ett nytt kulturhus i Oregon och det var ju skitcoolt det var bara det att vi var de första som använde nätverksuttagen så det var någon problem med brandväggar och IP adresser som krockade och jag sprang runt i motion capture-groddräkt i flera timmar och svettades tillsammans med deras IT-tekniker för att lösa ett problem vi inte visste om det skulle gå att lösa. Och varför? För att några människor skulle vara i samma rum, samtidigt, en liten stund. Nu gick det, den här gången,  men var det värt ångesten liksom?



Emma: Det här verket heter Strange Days och handlade om musik och minnen.


Deltagarna fick berätta om en specifik låt och så laddade vi ner den så alla kunde lyssna på den. När vi skulle spela den i Peking hade vi förberett oss med VPN och olika sätt att ta oss ut på internet i Kina men mitt under showen slutar det där att funka och hela konceptet faller. Vi hade också alltid en person i ett hörn i rummet som var där bara för att se vad vi gjorde. Men det slutade med att folk själva började sjunga låtarna istället. Jag tror inte det hade funkat om premissen var att de var tvungna att sjunga men nu fanns det någon slags empati för oss stressade konstnärer som skapade en situation vi inte kunnat planera. Det var vackert. Och talande. Något exponerades.  



Emma: När jag visade en work in progress av VR-verket Big Boo på Bergmanveckan och alla headsets laddade ur för att nåt var fel på laddningsstationen.


Jag står med en skrikande bebis på höften och försöker ringa utvecklare i London och sen när vi bestämmer oss för att ställa in och det första vi får höra är att vi inte kommer få betalt för den föreställningen. Vi skulle gjort tre den dagen och gjorde bara två. Varför gick vi med på det?

Varför? Varför behöver vi misslyckanden? Varför behöver vi uppdateringar? För att materialet vi gör scenkonst med ändras. Så vi uppdateras och vi misslyckas. Vi skapar gemensamma “nu” i relation till den materialitet som påverkar våra liv. Så några frågor vi vill lämna er med är: Hur finansierar vi misslyckanden? Hur och med vilken idé om framtid utbildar vi scenkonstnärer i en tid när alla står på scen på sociala medier? Hur exponerar vi maktstrukturerna som finns bakom skärmen där vi delar gemensamma nu?  Medan jag har stått här och pratat har det tex lagts upp ungefär en miljon nya videor på TikTok. Så kallade “användare” dansar, lyssnar, svarar med sina kroppar i rörelse, här och nu. Jag menar inte att detta är en utopi, men vi pågår och vi pågår med de verktyg vi har till hands.



Så tillbaka till det Lisbet sa på tåget . Hon sa också “berätta om det här i ditt seminarium!”. Det om att vi kan förstå saker helt olika, trots att vi tittar på samma sak. Vad betyder misslyckanden och uppdateringar för oss på den här lilla branschträffen och, I don’t know, planetärt.

Här hade Emma önskat sig av Robin att han skulle skicka en film där han dansar typ macarena som ligger i bakgrunden under de här sista meningarna. Men det hann de inte få till. Emma föreställer sig hur bra det hade varit.


Så beroende på hur och vad ni har sett idag, har vi befunnit oss här i mellanrummet mellan löftet om en ny uppdatering och allt vi redan har med oss och det är kanske är där vi måste vara. Stanna i problemet en stund.


Tack. Jag hann säga allt! Då kommer jag göra lite skamlös reklam för mig själv och Robin och sen finns det tid för lite frågor och tankar.

Sen följer en spännande frågestund. Ni borde varit där.